Avtalslagen

Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

1 kap. Om slutande av avtal

1 § Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty
här nedan i 2-9 §§ sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller
svaret.

Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt
ej annat följer av anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan
sedvänja.

I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av
viss form, gälle vad särskilt är stadgat.

2 § Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava
föreskrivit, att svaret skall inom den tid komma honom till handa.

Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för
svaret, skall denna räknas från den dag brevet är dagtecknat eller den
tid på dagen telegrammet är inlämnat för befordran.

3 § Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri
utsättes, måste antagande svar komma anbudsgivaren till handa inom den
tid, som vid anbudets avgivande skäligen kunde av honom beräknas åtgå.
Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes
av omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt
att svaret avsändes utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig
betänketid och icke varder under vägen försenat; är anbudet gjort i
telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta att svaret befordras på
enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.

Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste
omedelbart antagas.

4 § Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall
gälla såsom nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret,
utgår från att det framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse
detta. I ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att
utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom; underlåter han
det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.

5 § Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det
eljest skolat gälla, ej gått till ända.

6 § Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av
tillägg, inskränkning eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet,
skall gälla såsom avslag i förening med nytt anbud.

Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret,
anser det överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I
ty fall åligger det denne, om han icke vill godtaga svaret, att utan
oskäligt uppehåll giva meddelande därom; underlåter han det, skall avtal
i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.

7 § Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där
återkallelsen kommer den, till vilken anbudet eller svaret är riktat,
till handa innan han tager del av detta eller samtidigt därmed.

8 § Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt
svar därå, eller utvisa omständigheterna, att han ej förväntar sådant,
vare anbudstagaren ändock pliktig att på förfrågan giva besked, om han
vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet förfallet.

Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom
antagande, är särskilt stadgat.

9 § Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt
orden ”utan förbindelse”, ”utan obligo” eller liknande uttryck, anses
meddelandet allenast såsom uppfordran att avgiva anbud av det innehåll
meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant anbud inom rimlig tid
därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud,
och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans
uppfordran, åligger det honom, där han icke vill antaga detsamma, att
utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom till anbudsgivaren;
underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.

2 kap. Om fullmakt

10 § Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest
företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i
förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom
fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal
med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer
viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att
företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

11 § Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid
mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare
rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller
bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare
rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet
företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i
god tro.

12 § Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13-16 §§,
åligger det honom, även om han meddelat fullmäktigen, att han icke
längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i nämnda paragrafer
för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig
tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.

Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna
sätt, äge dock icke åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.

13 § Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom
särskilt riktat meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när
särskilt meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare
skall gälla, kommit tredje man till handa.

14 § Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes
allmänneligen kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres
i enahanda ordning.

Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt
tillkännagivas. Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet,
som i 17 § sägs, erhålla anvisning, huru han i sådant avseende har att
förfara.

15 § Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att
fullmäktigen avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav
han varit befullmäktigad.

16 § Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives
till fullmäktigen för att av honom innehavas och företes för tredje man,
återkallas därigenom att fullmaktsgivaren återtager eller låter förstöra
handlingen.

Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa
fullmaktshandlingen.

17 § Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 §
omförmäles, förkommit eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål
kan få den åter, må handlingen, efter ty här nedan sägs, förklaras
kraftlös.

Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom vilken
fullmaktsgivaren bor. Finnes ansökningen kunna bifallas, skall
tingsrätten utfärda och sökanden låta i Post- och Inrikes Tidningar
införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må
bestämmas till högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall
vara kraftlös. Kungörelsen skall jämväl, där tingsrätten det
föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den
införes i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1981:799).

18 § Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande
till fullmäktigen, är återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren,
att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit fullmäktigen till handa.

19 § I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att
fullmäktigen, oaktat fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen
förklarats kraftlös, kommer att på grund av fullmakten företaga
rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om
dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne
meddelande, att fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det,
må han, såframt den, gent emot vilken rättshandlingen företagits, var i
god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.

20 § Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa
fullmakten till upphörande tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av
fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja, att fullmakten
icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager,
icke gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort
äga kännedom om förhållandet.

21 § Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt
ej särskilda omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen.
Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling,
som fullmäktigen företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken
ägde eller bort äga vetskap om dödsfallet och dess betydelse för
fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är fullmakten
sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att
ej heller fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog
rättshandlingen.

Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge,
där den dödes egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna
större verkan än den skulle haft, om den företagits av
stärbhusdelägarne.

22 § Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en
rättshandling som fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens
uppdrag inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren
själv hade företagit rättshandlingen. Lag (1988:1264).

23 § Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har
rättshandling, som fullmäktigen företager, icke större verkan mot
konkursboet än den skulle haft, om fullmaktsgivaren själv företagit den.
Är fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras
gällande mot boet, om fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om
konkursen när han företog rättshandlingen. Lag (1975:246).

24 § Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig
och sitt gods, må fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna
vidtagas av den, som enligt lag äger handla å fullmaktsgivarens vägnar,
i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som äro nödiga
för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.

25 § Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han
har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han
handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är,
blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande mot
honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider
därigenom att han icke kan göra rättshandlingen gällande mot
huvudmannen.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man
insåg eller bort inse, att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig
fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog rättshandlingen,
handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild
omständighet, varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller
kunde med fog förutsätta, att han skulle hava kännedom, icke kan göras
gällande mot huvudmannen.

26 § Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga
rättshandlingar skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt
att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företagas
gentemot honom.

27 § I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till
handelsregistret anmäld, skall vad i 13 och 19 §§ handelsregisterlagen
(1974:157) är stadgat lända till efterrättelse. Har återkallelsen blivit
införd i handelsregistret och kungjord i Post- och Inrikes Tidningar, är
firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla
fullmakten.

Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom skall
vara skriftlig. Har sådan fullmakt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs,
återkallad eller för kraftlös förklarad, vare fullmakten utan verkan.

Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av
fullmäktigen i vissa fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej
ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken innehåller angående verkan därav
att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit använt till
fullmaktsgivarens nytta. Lag (1977:672).

3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet

28 § Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga,
vare, där tvånget utövats genom våld å person eller genom hot, som
innebär trängande fara, icke gällande mot den tvungne.

Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och var denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han
vill mot honom åberopa tvånget, att utan oskäligt uppehåll efter det
tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid äventyr, om sådant
underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.

29 § Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som
i 28 § avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej
gällande mot den tvungne, där den, gentemot vilken rättshandlingen
företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse, att
rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.

30 § Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat
densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att
den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av
annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.

Har den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit
eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för
rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma,
såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å
rättshandlingen.

31 § Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka
stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit
erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå,
vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den
förfördelade.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket
avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.

Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat. Lag (1987:329).

32 § Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning
eller annat misstag å hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit,
vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll, där den, till vilken
förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.

Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller
framföres muntligen genom bud, till följd av fel vid telegraferingen
eller oriktigt återgivande genom budet till innehållet förvanskad, vare
avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av
förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning
som nu sagts icke låta förklaringen gälla, åligger det honom dock att
giva mottagaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det
förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och var
mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.

33 § Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras
gällande, där omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det
skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa
rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs,
måste antagas hava ägt sådan vetskap.

34 § Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats
för skens skull, må utan hinder därav fordran eller rättighet, som den
enligt handlingens innehåll berättigade på grund av densamma överlåtit å
annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i god tro vid
sitt förvärv.

35 § Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är
gällande i innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare
handlingen, ändå att den utan hans vilja kommit ur hans besittning,
gällande mot honom, där den efter överlåtelse förvärvats av någon, som
därvid var i god tro.

Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans
besittning, vare utan hinder därav betalning, som gäldenären, när
fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot bekommande av kvittot,
gällande mot borgenären.

36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om
villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll,
omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan
betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i
övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i
annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till
behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest
intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om
villkor vid annan rättshandling än avtal.

I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden
gäller dessutom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. Lag (1994:1513).

37 § Förbehåll att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om
den förpliktelse för vars fullgörande säkerheten ställts icke rätteligen
fullgöres, är utan verkan. Lag (1976:185).

38 § Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att
denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga
anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort
utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre
än vad som kan anses skäligt. Lag (1976:185).

4 kap. Allmänna bestämmelser

39 § Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling
beroende därav att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke
ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god
tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid den
tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han
vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt, men innan rättshandlingen
inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

40 § Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr
att eljest avtal anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling,
som av honom eller å hans vägnar företagits, bliver mot honom gällande,
och varder sådant meddelande inlämnat för befordran med post eller
telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den
omständigheten, att meddelandet försenas eller icke kommer fram,
föranleda därtill att avsändaren icke anses hava fullgjort vad honom
åligger.

I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad
i 7, 13 och 18 §§ är stadgat.

41 § Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2
och 3 §§ i lagen d. 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes
i lag eller särskild författning stadgat stridande mot här ovan givna
bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

1987:329

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en rättshandling
tillkommit före ikraftträdandet tillämpas 31 § i dess äldre lydelse.

1994:1513

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som
har företagits före ikraftträdandet.

3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas
enligt äldre bestämmelser.