Om man i inköparkretsar för fram tankar om att låta känslor styra vid olika inköpsbeslut så möts man inte helt sällan med skepsis och motargument. Det kan vara svårt att finna allmän förståelse för subjektivitet.
Subjektivitet är helt nödvändigt inom områden som estetik, sensorik och ergonomi. Till exempel finns det inget objektivt sätt att utvärdera en smak, eftersom olika individer har olika uppfattning om smak. Detta förstår alla som arbetar med sensorik. Även om man arbetar med subjektivitet finns det systematiska metoder – det behöver inte leda till någon slags beslutsfattande ad hoc. För nämnda områden är det lätt att övertyga sina kollegor om att subjektivitet verkligen behövs, men svårare blir det när områdena börjar blandas med varandra. Ta exempelvis köpet av en avancerad maskin. Inköparna lägger där 99% av tiden till att objektivt utvärdera maskinens prestanda, men när man kommer till MMI:et (användargränssnittet) haltar ofta utvärderandet. De logiska metoderna fungerar inte längre. Istället behövs subjektiva metoder – men dessa är ofta tabu i denna krets..
Vissa inköpare som följer lagarna om offentlig upphandling menar ibland att lagstiftningen inte medger utrymme för subjektiv utvärdering. Detta är ett felaktigt påstående som lätt går att slå hål på. Ta exempelvis Länsrätten i Stockholms mål 1790-09:
”…när en upphandlande enhet fastställer andra utvärderingskriterier än enbart pris är det ofrånkomligt att kriterierna i viss mån bedöms subjektivt vid utvärderingen.”
Sen förtar det förstås inte rädslan för att riskerna för överprövning ökar vid användandet av subjektiva kriterier. Den som begär överprövning behöver ju inte ha rätt i sak, utan kan också basera sitt eget beslut på känslor – rationella eller irrationella.
För att gå tillbaka till frågan om inköpares rädsla för subjektivitet så trillar den även ner till vilken typ av personer som befolkar en inköpsorganisation. Dessa är ofta drillade till analytiskt tänkande och systematik, men det finns också underliggande personlighetstyper. Låt oss titta på hur Jungianerna (Carl Gustav Jungs lärlingar) bygger sina personlighetstyper. De använder fyra grundegenskaper:
De två första syftar på det rena beslutsfattandet och de två sista på hur vi samlar fakta och information. Ställs detta upp som en kvadradantanalys får man fyra personlighetstyper:
Den övervägande delen inköpare finns nog i personlighetstyperna A och B, främst A. Detta är också den troliga förklaringen till att subjektivitet ofta möts med viss skepsis. Det intressanta med Jungs klassificering är också att den skiljer på intuition och subjektivitet. Dessa är inte samma sak. Frågan är om det inte är detta som man ska framhäva. Det vill säga att det är intuitivt beslutsfattande som bör undvikas, inte det subjektiva.
Även om det inte är statistiskt bevisat att inköpare ofta tillhör grupp A och B så kan man ändå fråga sig om kategori C och D därför inte skulle vara önskvärda annat än vid rent subjektivt beslutsfattande. Tyvärr är världen inte så enkel. C och D har andra egenskaper som är eftersträvansvärda. Det visar sig ofta att personlighetstyp C har en ypperlig förmåga att åstadkomma tvärfunktionella gruppbeslut. Det är just denna typ som framkallar en god gruppdynamik. Sen behöver förstås en grupp också rationella faktainsamlare från grupperna A och B.
Leve parhästarna objektivitet och subjektivitet!
Kompetens är en av nycklarna till en framgångsrik organisation som effektivt skapar relevanta resultat. Det är inte något statiskt, utan det bör ständigt utvecklas. Kravet på utveckling kommer både från den föränderliga situation i vilken organisationen verkar och från medarbetarnas förväntningar. Kompetensutveckling behöver vara en del av organisationens kultur, och bör ske kontinuerligt på flera olika sätt.
Att vara inköpare i dagens komplexa och föränderliga värld ställer stora krav på kompetens, inte minst när kraven på att åstadkomma resultat blir att starkare. En framgångsrik inköpsorganisation behöver byggas och utvecklas med kompetensen i fokus.
Förändringsarbete behöver inte betyda tidsödande och långdragna utredningar per automatik. Det går att arbeta effektivt utan att ge avkall på ett faktabaserat förhållningssätt. Ett hypotesdrivet arbetssätt hjälper oss att lägga tid på rätt saker genom att stegvis smalna av omfattningen med hjälp av prioritering. På ett effektivt sätt ger det oss underlag för beslut och aktiviteter som skapar relevanta resultat.