Var och varannan inköpsorganisation mäter sin avtalstrohet. Det vill säga andelen köp som avropare eller användare gör under de avtal som är sanktionerade av inköpsledningen. Hög avtalstrohet anses skapa effektivitet och sänkta kostnader. I en offentligt upphandlande miljö minskar det dessutom riskerna för överprövningar, skadeståndskrav och upphandlingsskadeavgifter. Fördelarna med hög avtalstrohet är otvistiga. Mätandet och arbetet med att skapa hög avtalstrohet står högt på agendan.
Man kan vända på mätetalet och istället mäta avtalsotroheten, som då skulle definieras:
Avtalsotroheten = 1 – Avtalstroheten
Detta kanske låter föga intressant, det är ju bara ett annat sätt att uttrycka samma sak. I själva verket är det här den spännande resan börjar. Mätetalet för avtalsotrohet kan brytas ned i anledningar, exempelvis:
- Användarens personliga produktpreferenser styrde
- Annan leverantör erbjuder lojalitetsprogram
- Befintligt ramavtal har för lång ledtid
- Befintligt ramavtal har för högt pris
- Produktspecifikationen stämde inte
- För komplicerad avropsprocedur
- Det saknas ramavtal
- Användaren/avroparen hade inte kännedom om avtalet
Listan kan göras lång och det gör inte mätandet lättare. Det kan bli en grannlaga uppgift att analysera alla olika anledningar. Ofta tvingas man att utifrån stickprov analysera orsakerna. Mätsvårigheterna till trots är resultatet ändå av stort strategiskt värde. Det talar om för oss vilka en del av inköpsproblemen är. Vi kan sen ta ut färdriktningen. En väg mot lägre otrohet och högre trohet.
