Ibland hör man inköpare träta om vilket leveransvillkor som är bäst, men finns det något ”bäst”?
Ett vanligt missförstånd är att de små bokstavsbeteckningarna, framtagna av internationella handelskammaren, bara skulle vara förkortningar. Förvisso är de förkortningar, men i förlängningen står de för en hel avtalstext, som finns i samlingsverket INCOTERMS. Det finns många sådana att välja på; EXW, FOB, CIF, DDP osv. Hade världen varit så enkel att det fanns ett universalt leveransvillkor som är bäst i alla lägen så hade nog knappast handelskammaren tagit fram så många – nej olika leveransvillkor är bra i olika situationer.
Handelskammarens leveransvillkor INCOTERMS innehåller en rad rättigheter och skyldigheter för avtalsparterna, men om man skulle ta fram de som innehåller störst ekonomiskt värde så är de: transporten, transportförsäkringen och införtullningen i nämnd ordning. I särklass störst brukar vara transporten. För att ta reda på vilket leveransvillkor som är bäst får vi som regel gå tillbaka till respektive parts transportavtal. Vi får helt enkelt fråga oss vem som har det bästa transportavtalet; en fråga som kommer att besvaras olika från fall till fall. Om man skulle försöka uttyda något mönster så har respektive part ofta bra transportavtal för närliggande transporter. Det innebär att leverantören ofta har bra transportpriser fram till E- och F-villkor, ibland till C-villkor. Köparen har ofta bra priser från C- och D-villkor, ibland från F-villkor. Sen ska man även beakta hur leverantörens anbudskalkyl ser ut; lägger leverantören på overhead på transportpriserna? Huvudregeln är dock att det aldrig går att förutsäga vilket leveransvillkor som är bäst. Varje transportsituation måste kartläggas för sig.
En helt annan aspekt är att det ibland går företagspolitik i leveransvillkor – på samma sätt som betalningsvillkor 60-90 dagar ibland blir ett inköpspolitiskt slagträ. Då blir sanningen precis vad man vill göra den till.
Ytterliggare läsning:
Leveransvillkor och handelstermer