Inköparen: Specialist eller kompetensnomad?
Häromveckan skrev jag ett inlägg om inköpskårens professionalisering, som fick en hel del uppmärksamhet, men även mötte en del kritik. En ingrediens i detta inlägg var specialisering. Dvs. inköparens kärnkompetens borde ligga på strategiskt arbete såsom spend- och marknadsanalyser. Och det var här kritiken kom; en del menar att det finns en kärna, medan en del andra menar att inköp är en tvärvetenskaplig disciplin som blandar vetenskapsgrenar. Här finns inget givet svar. Det borde både finnas en grundvetenskap och tvärvetenskap. Sistnämnda omger kärnan i olika lager. Sedan ska vi förstås diskutera vad som bör finnas i kärnan respektive de tvärvetenskapliga ytterlagren. Exempelvis skulle det kunna se ut så här:
En person lanserade en helt annan teori. Inköparen är iställlet en kompetensnomad. Denna nomad är utbildad i en grundvetenskap, vilken som helst. Genom livslångt lärande utvecklar han eller hon sedan nya kompetenser och färdigheter. Man förstår att omgivningen skiftar och kan snabbt förändra sin kompetens. Efter ett tag är kompetensnomaden långt borta från sin grundkompetens. Man kan därför säga att det är en person med exceptionellt god förmåga att lära sig nytt, att sätta sig in i nya sammanhang och problem. Så här kan kompetensnomadens livslinje se ut:
Det här är två perspektiv på inköpet som profession, där båda är lika rätt. Frågan är mer om man vill se kompetensen som statisk eller dynamisk. Svaret ges av vilken miljö som inköparen rör sig i. Inom en ganska traditionell inköpskategori som facilities management borde kompetensen vara ganska statisk. Inom kategorier som rör produktutveckling eller dynamiska marknader så kommer kompetensnomaden till sin rätt.
