Leverantörsmångfald är ett begrepp som har funnits runt om i världen i många år. I USA är det till och med så viktigt att mångfaldsprogram sponsras av myndigheter, och man stiftar lagar som tvingar fram mångfald. I sammanhanget syftar mångfald på att företagen ska kontraktera leverantörer som ägs eller drivs av olika minoritetsgrupper.
Det som en del ser som en politisk pålaga är för andra en strategi. Ta exempelvis det amerikanska försäkringsbolaget Chubb, de skriver på sin hemsida:
De som uppfattar mångfald som enbart moralregel eller samhällsmål missar en viktig poäng. Medarbetarmångfald måste ses som en konkurrensfördel och affärsmöjlighet. Därför gör Chubb mångfald till en prioritet och strävar efter en inkluderande och mångfaldig arbetsstyrka.”
Chubb närmar sig här ett viktigt begrepp – inklusion. I inköpssammanhang betyder inklusion att man strävar efter en leverantörsbas som i högre grad representerar de sociala strukturer som finns i samhället, därför att man menar att den stödjer samhällets välfärd och därmed förbättrar tillgången på arbetskraft. Det vill säga att med en diversifierad leverantörsbas förbättras det ekonomiska välståndet. Inklusion kan därför sägas vara mångfaldens inköpsprocess.
Hur ser det ut i Sverige? Att anställa medarbetare från olika minoritetsgrupper är inget nytt. Ett välkänt företag i sammanhanget är t.ex. hamburgerkedjan Max. Och det finns många fler. Svårare blir det att räkna upp företag som går i bräschen för leverantörsmångfald. Visst, det finns många fina ord i policyer, men svårare är det att hitta konkreta exempel på genomförande. I fjol startade IFS emellertid ett pilotprojekt för inkludering av minoritetsägda leverantörer i myndigheters inköpsprogram. Det är ett intervjuprojekt med syfte att studera hur inköpare och upphandlare ser på leverantörsmångfald. Resultatet från den studien kommer att bli ett viktigt inlägg i debatten.
Slutligen är frågan vilken väg begreppet leverantörsmångfald kommer att ta i Sverige. En sak är säker – den har kommit för att stanna. Men kommer den att behöva gå vägen via politisk pålaga, eller kommer svenska företag och organisationer att inse att det faktiskt är en inköpsstrategi och konkurrensfördel? Risken finns att mångfalden fastnar i det traditionella inköpets effektivitetshets. Många tycker att det är tillräckligt svårt att påvisa nyttan med traditionellt inköp. Hur ska man då kunna visa på fördelar med leverantörer som har svårt att nå stordriftsfördelar? Därför kommer det att behövas både mod och retorik för att påvisa att man faktiskt kan förbättra samhället via förädlingskedjan, och att samhället kommer att belöna med en bättre förädlingskedja.
