Nästan till leda får man höra i vart och vartannat sammanhang att inköpare ska vara proaktiva. Proaktivt inköp börjar nästan bli en inköpsfloskel som folk slänger sig med i tid och otid utan att egentligen veta vad man menar. Tittar man i inköpslitteraturen är det faktiskt nästan likadant, många författare skriver om proaktivt inköp utan att egentligen definiera det. Efter att ha läst lite mellan raderna i ett flertal böcker är min slutsats att proaktivt inköp är följande:
- Motsatsen till reaktivt och passivt
- Inköpare som föregriper problem
- Åstadkommer förändringar
- Självgående, självstartande
- Initiativtagande
- Ledningstagande
Flera av de här egenskaperna känner man faktiskt igen om man går tillbaka till inlägget om inköpares personliga egenskaper, dvs de egenskaper som efterfrågas av många uppdragsgivare.
Inom ’supply chain’ använder man den så populära termen dragande flöde vilken skulle kunna liknas med proaktivitet. Inte bara ur ett materiallogistiskt perspektiv utan även ur ett informationshämtande perspektiv. Istället för att passivt invänta att bli kontaktade av interna intressenter, leverantörer etc så söker vi aktivt upp dem för att binda samman leverans- och värdekedjor.
Sammanfattningsvis tror jag att man kan säga att proaktivt inköp är ett inköp som blivit en ledningsfunktion istället för en stödfunktion, dvs ett modernt inköp.