Hur mycket ska man låta sig bjudas?

För många år sen tutade en kollega i mig att man, som inköpare, skulle skriva sin hemadress på baksidan av visitkorten så att man inte fick julgåvorna till jobbet. Jag följde aldrig rådet och ju mer jag tänker på det, ju mer omoget inser jag att det är att göra så. Det är ungefär som att säga att min egen vinning också ska beaktas.

De flesta inköpare blir överrösta av olika PR-prylar, typ pennor, almanackor etc och det är väl ganska harmlöst, men då och då sticks det fram lite finare saker och man kan fråga sig var gränsen går? Institutet för Mutor har på sin hemsida publicerat en del rättsfall som ger viss vägledning. Kort och gott kan man dra slutsatsen att för offentligt anställda gäller nolltolerans och för privatanställda en gräns om någon hundring.

Vad gäller måltider ger rättsfallen inte lika tydlig vägledning, så här tycker jag mer att man får se det ur ett affärsmannaperspektiv. Vill vi verkligen skapa affärsrelationer som bara bygger på bjudmiddagar och annat? Visst kan den sociala sidan behöva odlas, men det måste ändå vara affärerna som står i centrum. Ta exempelvis den mytomspunne Ingvar Kamprad, som enligt legenden aldrig låter sig bjudas. Det ryktas att han vid leverantörsbesök delar ut små smörgåspaket som han gjort ordning vid hotellfrukosten. Jag vet inte om det är det som är nyckeln till framgång, men en sak är säker, han sätter sig aldrig i tacksamhetsskuld.

Vid vissa måltider tillkommer ibland starka drycker. En del påstår att de syftar till att främja den sociala samvaron, men man ska ha helt klart för sig att de också syftar till att locka fram mer information. Under alkoholens påverkan blir vi mer frispråkiga och inte lika strikta med vilken information som lämnas ut. Det är lätt hänt att vi läcker ut affärsinformation, strategier eller uppgifter om konkurrenter. Det gäller alltså att ha gott omdöme avseende mängden stark dryck, för kom ihåg: en inköpare tiger!