Indexerade avtal

Ett hett debattämne bland många inköpare är bruket av prisindexering. Man brukar kunna urskilja tre inköparfalanger: fastpriskontrakt, prisomförhandling och prisindexering. Men finns det något rätt eller fel?

Fastpriskontrakt innebär att parterna avtalar om fast pris under avtalstiden. I vissa fall kan fastprisåtagandet kombineras med årliga omförhandlingar av priset, vilket är vanligt i tillsvidarekontrakt. Fastprisförespråkarna menar att de kostnadshöjningar som uppstår på löner, råvaror, energi, valutor etc kan motverkas med effektiviseringar så att priset kan hållas konstant eller till och med sänkas. Det här upplägget är vanligt inom tillverkande industri eller andra tayloristiska branscher där fokus på effektivisering är stort. Man måste förstås se upp med produkter som inte är möjliga att effektivisera. Ta exempelvis en produkt med högt råvaruinnehåll och som på grund av sin karaktär inte kan förändras fysiskt, en sådan produkt kommer inte att fungera så väl för långa fastprisåtaganden om inte möjlighet till omförhandling ges. Möjlighet till omförhandling fordrar att vi rör oss i kraljicmatrisens vänsterfält (standard och hävstång). Om en produkt är av den karaktären att den inte är lämpad för fastprisåtagande så kommer detta att leda till högre pris, eftersom leverantören tar höjd för kostnadsökningar i sin anbudskalkyl. Det som många fastnar för som en fördel med fastpris är att det är pedagogiskt mycket enklare att förklara och förstå prismodellen, ett minimum av teoretiska resonemang behövs.

Indexerade kontrakt innebär att en del eller hela priset justeras mot arbetskraftskostnadsindex, valutor, materialkostnadsindex, råvarubörser etc. Det finns en rad variationer på detta tema, en del omindexerar priset vid varje leverans, andra en gång per år. Indexeringen kan leda till såväl prishöjningar som prissänkningar, men över en lång tid leder den nästan alltid till en höjning, eftersom penningsvärdet urholkas. Fördelen med prisindexering är att leverantören minimerar sin risk för kostnadsökningar och kan på detta sätt erbjuda ett mer attraktivt pris. Det är inget som hindrar att leverantören beaktar effektivisering i sin anbudskalkyl, ibland kombineras prisindexering med effektiviseringsklausuler om typ 1-2% om året.

Ett problem med indexerade kontrakt är att det uppstår en osäkerhet om det framtida priset. Dels vet man kanske inte vad man ska budgetera med, dels kan det upplevas osäkert att inte veta vad man ska betala. Jag brukar åskådliggöra förändringen med bilden nedan. För att förutsäga framtiden måste man dessutom göra någon slags tidsserieanalys. Själv nöjer jag mig med relativt enkla regressioner, men för statistiknördar finns det uppsjöar med modeller att välja bland. Ett intressant fenomen är att när den här typen av analys görs på olika anbud som bygger på olika index så går det ibland att visa att högre pris på sikt blir lägre än det konkurrerande alternativet. I en anbudsutvärdering gäller det alltså att se upp och inte dra alla index över en kam. 

Den årliga förändringingen brukar jag även åskådliggöra med hjälp av staplar som även visar osäkerheten (se bild nedan). Oftast väljer jag konfidensintervallen 70% och 80%.

Vilken modell bör man välja?Som en sammafattning av ovan så menar jag att följande parametrar måste beaktas vid val av modell:

• Produktens fysiska egenskaper
• Produktens produktionsförutsättningar
• Produktens standardiseringsgrad
• Marknadssituationen
• Inköpsstrategin
• Avtalsrelationens typ och längd

Tyvärr kan jag inte finna någon allmängiltig beslutsstödsmodell, utan det får bli upp till inköparens fingertoppskänsla att bestämma.

Powerpoint:
Prisindexering i avtal