Första steget mot bättre nätverksköp

För ungefär ett halvt sekel sedan hände något, kanske var det när transistorn blev var mans egendom. Teknikutvecklingen rasade iväg i ett tempo som aldrig förr. Först kom hårdvaran och tätt efter mjukvaran. I dag går det förmodligen flera miljoner mjukvaruutvecklare på hårdvarans dito. Dessutom finns behov av kortare produktlivscykler och behoven ställer krav på nya sätt att arbeta. T.ex. fungerar löpande bandets princip rätt dåligt – den är ineffektiv för kreativt arbete. Därför har man börjat arbeta i nätverk på mjukvarusidan. Mindre företag samarbetar och utbyter erfarenheter. Man har inga eller få juridiska bindningar, i stället bygger nätverket på förtroende och sociala band.

Många teknikprodukter är standardiserade massprodukter och jag behöver inte bry mig om hur förädlingskedjan ser ut, åtminstone inte ur ett produktperspektiv. Det finns förstås frågor kring hållbarhet, CSR m.m., vilka ställer krav på förädlingskedjan. Men detta inlägg bortser från de frågorna. Och kvar står därför de kundanpassade och skräddarsydda produkterna. Många av dessa levereras av leverantörsnätverk. Det kanske finns en eller ett par huvudleverantörer i nätverket, men framgången hänger inte bara på dem, utan i styrkan i hela nätverket.

Många inköpare glömmer bort att man ibland köper av ett nätverk. Fokus ligger på huvudleverantörens prestanda, anseende och erbjudande. Huvudleverantören betraktas som en svart låda. Men, det synsättet fungerar inte generellt. Man måste förstå hela nätverkets prestanda.

Den första insikten man behöver är om det är ett nätverksköp eller konventionell svart låda. Ibland är det enkelt. Huvudleverantören redovisar tydligt hur nätverket ser ut. För det finns egentligen inget att dölja; ett bra nätverk är en konkurrensfördel. Andra gånger får man fråga sig fram. Och allra helst försöker man bjuda in nätverket till ett möte eller låter nätverket bjuda in en själv. När man vet vilka deltagarna är kan man fråga vidare: Finns det juridiska bindningar? Hur samarbetar man? Möten, nätforum, hackerton, sociala aktiviteter? Det kanske låter som enkla frågor, men skulle det inte finnas ett bra nätverk, med bra nätverksaktiviteter, är det i dag svårt att bedriva bra och snabb teknikutveckling.

Hitintills har inlägget bara berört nätverk organiserade av leverantörer. Det finns även köparorganiserade nätverk. De kan också röra teknikutveckling, men även produktion komma in i bilden. T.ex. organiserar IKEA leverantörsnätverk, vars syfte är att samordna transporter. Man utser en s.k. klusterleverantör som blir huvudman och som samordnar transporterna i nätverket. På detta sätt kan man samlasta olika produkter så att man får hög fyllnadsgrad i containrar och skalfördelar hos transportörerna. I det köparorganiserade nätverket finns det förstås avtal mellan köparen och alla deltagare. Dessutom sätter köparen upp spelregler och har god kontroll över situationen. Man får dock inte glömma att utveckla nätverket – även här kan det behövas ett socialt klister.

Man kan hitta leverantörsnätverk lite varstans. T.ex. har jag stött på det inom skötsel och förvaltning av fastigheter. En huvudleverantör sätter upp en administrativ förvaltningstjänst och tillhandhåller själv vissa grundläggande fastighetstjänster. Huvudleverantören beställer andra tjänster av sidoleverantörer, som var och en blir leverantör till fastighetsägaren. Det kanske känns skakigt för en fastighetsägare att få så många olika leverantörer utan tydliga avtal kring servicenivå, men är nätverket bra så fungerar det faktiskt. En tyst överenskommelse om pålitlighet och punktlighet räcker många gånger. Och det är det som man behöver utvärdera när man väljer nätverk och etablerar relation med nätverket.

Det har skrivits hyllmetrar om hur leverantörsnätverk fungerar och utvecklas, men hitintills inte så mycket om hur man leverantörsbedömer nätverk. Här behövs metoder utöver de traditionella. Vem blir först att skriva något längre om sådan bedömning?