Nominering av underleverantörer

I en del inköparkretsar är det populärt att lägga sig i leverantörens val av underleverantörer. Påverkan sker i huvudsak på tre sätt:

• Köparen pekar ut underleverantörer i köpspec (förfrågan)
• Leverantören får i anbud föreslå underleverantörer
• Under avtalstiden ska underleverantörer godkännas (eller pekas ut) av köparen

Ser man sig omkring i förfrågningsunderlag, avtal mm så ser man mer eller mindre sofistikerade upplägg kring dessa tre metoder. Till och börja med kan man fundera vilka motiv en köpare kan ha med denna detaljstyrning. Några exempel:

• Köparen vill påverka reservdelsförsörjningen
• Köparen vill skaffa sig kunskaper om leverantörsmarknaden
• Köparen vill kunna påverka leverans- och värdekedjan
• Köparen vill kunna utesluta produkter av undermålig kvalité
• Köparen vill skapa skalfördelar på en viss produkt
• Säkerhetskrav ställer höga krav på spårbarhet
• Estetiska krav ställer krav på produktval

Jag fick tidigt lära mig att inte begränsa leverantörers handlingsfrihet. Beskuren frihet leder nästan alltid till högre kostnader för leverantören, kostnader som kommer att återspeglas i priset. Men som punkterna ovan antyder så finns det fördelar med att styra mot vissa underleverantörer. Ta exempelvis punkten med reservdelar: Alla inköpare som arbetat lite med investeringar har snabbt upptäckt att de stora kostnaderna inte ligger i köpeskillingen utan i alla livscykelkostnader. Kan vi styra vår maskinpark mot ett enhetligt reservdelslager så kommer detta att bli mycket mindre. Passar dessutom reservdelar av högre kvalité så kommer de att hålla längre.

Man kan också fråga sig vad hårdkodade avtalsklausuler om godkända underleverantörer är värda?  Leverantören har till syvende och sist ansvar för sina underleverantörer; om en underleverantör kommer på obestånd eller slutar leverera av annan anledning så måste leverantören hitta ett alternativ; finns då en lista med förgodkända underleverantörer får den tämligen lågt värde.