Preferensmatrisen – ett enkelt beslutsverktyg
Någon sa att inköp bara består av två saker: informationshantering och beslutsfattande. Och hur svårt kan det sistnämnda va? Varför går vissa beslut i långbänk, medan andra sker med blixtens hastighet? Vissa inköpare fattar snabba beslut med magkänslorna, medan andra sitter i timmar och försöker räkna ut sanningen i enorma kalkylark. Vem gör rätt och vem gör fel? Finns det någon gyllene medelväg?
För några år sedan beskrevs Analytisk hierarkisk process (AHP) i detta forum. Det är en beslutsmetod som hör till de riktigt beräkningstunga – en metod för de riktiga siffernissarna och kanske mer av teoretiskt intresse än praktisk nytta. En annan metod som har likheter med AHP är preferensmatrisen, men den är betydligt mer användarvänlig.
I AHP ställs beslutsalternativen mot varandra två och två och kontrasten poängsätts enligt en given skala. Därefter sker en hel del beräkningstung normering innan beslutsresultatet kan räknas fram. I en preferensmatris ställs också valmöjligheterna mot varandra, men utan graderad poängsättning:
Det alternativ som är bäst i respektive par får ett poäng. Om två par är lika bra får de ett halvt poäng var. Därefter räknas poängen ihop och det alternativ som får högst poäng borde logiskt sett vara bäst:
Det här känns kanske för enkelt för att vara trovärdigt, och någon kommer säkert att säga att metoden går att manipulera, samt har stora brister. Kanske det. Men den ska inte nog inte ses som en exakt beräkningsmetod för att fatta beslut. Snarare bör man betrakta den som en diskussionsmetod. Beslutsgruppen kan genom den här metoden på ett systematiskt sätt diskutera varför olika alternativ är bättre eller sämre. Egentligen är det viktiga inte vilka poäng som räknats fram, utan den diskussion som till sist leder fram till någon slags konsensusbeslut. Men poängen lär väl glädja någon siffernisse.
