Eliminering av mellanhänder är en inköpsstrategi som är vida spridd. I en del organisationer är den till och med så viktig att den nämns i inköpsolicyn. Logiken är enkel. Färre mellanhänder innebär färre som får del av kakan. Det kan också innebära färre omlastningspunkter, kortare transporter och annat som minskar logistikkostnaderna. Ändå kan man fråga sig om det finns något att tveka över när ett mellanled ska elimineras.
Först måste man skilja på mellanhänder i form av logistikenheter och resultatenheter. Logistikenheterna relaterar till logistikkostnaderna och svaret är enkelt; Ju mindre godset behöver hanteras, desto lägre blir kostnaderna. Resultatenheter syftar istället på de ekonomiska enheter som köper och säljer gods för att generera överskott. Som regel avser man företag, men det kan också vara delar av ett företag. Det är kring resultatenheterna som diskussionen blir extra intressant, ty den handlar om förädlingsvärde, affärsstrategier och prispolicyer. Självfallet är det samma sak med resultatenheterna att ju färre de är, desto mindre pålägg uppstår totalt. Trots det kan fler mellanhänder faktiskt ge lägre kostnader. Det är det som ofta händer när man köper av grossister. Grossisten skaffar sig skalfördelar genom att samla ihop många mindre inköpsbehov för att själv handla upp stora volymer till lågt pris och sen sälja dyrare, men inte dyrare än vad kunden hade fått betala om den vänder sig direkt till tillverkaren. Dessutom har grossisten specialiserat sig på smarta logistiklösningar som även de sänker kostnader. Att eliminera ett grossistled är alltså något man bör tänka över minst två gånger innan man fattar beslut.
Det område där man kanske ser starkast trender mot mellanhandseliminering är handeln via olika typer av handelsagenter. Många agenter tillför inget större värde till affären, men vill ändå ha sin beskärda del. Det är ofta dessa som inköpare lite föraktfullt kallar för ”väskdängare”. Med andra ord finns det andra än rent ekonomiska skäl att eliminera detta led. Men det finns undantag. Handeln över landsgränser kan ibland vara komplicerad. Även om statsmakterna har gjort mycket för att harmonisera produktkrav, införselbestämmelser och ekonomiska transaktioner så återstår en hel del. På en rad områden finns det, både i Sverige och andra länder, nationella krav som måste uppfyllas för att få föra in produkter. Det är på detta område som det faktiskt finns en del duktiga agenter som underlättar handeln.
Detta inlägg har belyst ett par områden där man både kan tänka sig fler eller färre mellanhänder. Det finns säkert fler som tål att analyseras innan man slår fast sin inköpspolitik.
