En av inköparnas mest traditionella inköpsstrategier heter Cherry Picking (eller line-item-purchasing), vilken går ut på att inköparen tar in flera anbud på en artikellista, men väljer bara ut de mest prisvärda artiklarna ur respektive anbud. I en del fall tecknar man flera ramavtal utan köpåtagande, för att sen bara plocka ut russinen ur kakan.
I de moderna inköpsskolorna har dock cherry picking börjat bli tabu. Istället framhävs strategier såsom horisontell integration, volymaggregering eller långvariga affärsrelationer. Kritiken som riktas mot cherry picking är att vi får ökade orderkostnader, transportkostnader, relationskostnader samtidigt som vi får sämre volymrabatter och kundservice. Men är cherry picking verkligen dåligt i alla lägen?
I vissa fall kan det vara så att leverantören A har optimerat sin produktionsutrustning och arbetsmetoder för att tillverka ett visst sortiment av produkter, medan leverantören B optimerat för annat. När de tillverkar något utanför det ordinarie sortimentet så ökar styckkostnaden. Cherry picking skulle alltså kunna vara en framgångsrik strategi. Det är givetvis svårt att generalisera utan att analysera en leverantörsmarknad på djupet, men om man kanske vill se något mönster så finner man cherry picking i kraljicmatrisens vänsterfält (standard och hävstång).
Läs även:
Exempel Cherry pick-analys
