Avtal genom passivitet och konkludent handlande

Dagens rubrik är hämtad från en B-uppsats jag skrev för många år sen. Jag tänkte inte återge innehållet som bara består av tråkiga analyser av rättsfall. Dock innehåller slutsatserna ett budskap som jag många gånger har försökt förmedla hos mina uppdragsgivare.

Okunskapen på detta område är tyvärr stort, från gräsrötter till företagsledning. Det finns alltför många som tror att avtal bara är de paraferade dokumenten som förvaras i säkerhetsskåpet, men alla som läst lite avtalslag har snabbt förstått att det är så mycket mer.

Konkludent handlande (ibland benämnt realhandlande) innebär att vi genom vårt agerande ingår avtal. Ett av de klassiska exemplen som brukar nämnas är när vi parkerar på avgiftsbelagd parkeringsplats. Vid handel med varor brukar anföras det fysiska mottagandet som i kombination med andra omständigheter kan leda till avtal. Har vi dessutom konsumerat varan så sitter sannolikt spiken i kistan. Gränserna är dock inte knivskarpa, vi måste betrakta alla omständigheter för att avgöra om avtal ingåtts eller inte.

Passivitet benämns ibland tyst accept regleras i avtalslagen 6 § 2 st. Vi kan exempelvis ha fört en avtalsdiskussion med en leverantör som därefter skickar ett ordererkännande med de villkor som han anser vara överenskomna. Om ordererkännandet får stå oemotsagt och det inte finns något annat som motbevisar detta så är det villkoren i ordererkännandet som blir gällande för avtalet. Vad jag vill framhålla här är vikten av att alltid besvara brev, skrivelser, protokoll etc som innehåller påståenden i syfte att binda upp vårt företag.

Ett av de vanligaste problemen är att man inom ramen för ett grundavtal gör tilläggsöverenskommelser. Dessa görs ofta i muntliga möten, brev etc. Diskussioner och korrespondens förstärks av rättshandlingar som godsmottagande, konsumtion eller betalning. Det är just här det blir särskilt viktigt att besvara påståenden som är felaktiga samt att se upp med olika rättshandlingar som skulle kunna uppfattas som accept.

Ibland kommer avtalsägare till mig och visar ett ramavtal som passerat bäst före datum och man menar nu att man befinner sig i ”avtalslöst tillstånd”. Sällan är så fallet, leveranserna har fortsatt som vanligt, utan protest från någon sida. Man har alltså förlängt avtalet genom begreppen passivitet och konkludent handlande. Nu är detta förvisso inte en helt bekväm situation, eftersom det ändå kan bli tvist om villkor. Jag föredrar därför att teckna ramavtal av tillsvidaretyp och en uppsägningstid.

Vad jag vill säga är att det är viktigt att upplysa alla som är inblandade i företagets externa relationer att se upp med vad som skrivs och sägs i bägge riktningar samt iaktaga försiktighet med ”konkludenta handlingar”.