Standardisering eller differentiering
I en av ISO9000-standarderna finns en definition av ledarskap:
”Ledare åstadkommer enhetlighet när det gäller organisationens inriktning. De bör skapa och underhålla den inre miljö vari personalen kan engageras helt för att uppnå organisationens mål.”
Den här definitionen tål att reflektera över. Är det så enkelt att det goda ledarskapet skulle kunna bestå av enhetlighet – standardisering? Skulle det kunna vara inköpsledarskapets framgångsfaktor? En filosofi där ’one size fits all’. Vi betraktar allt lika. Vi köper kontorsmaterial, produktionsmaterial och investeringar på samma sätt. Vi behandlar monopolister och mogna hyllvaror utan åtskillnad.
Kvadrantanalyser som SWOT, Kraljic, PICK bygger alla på den grundläggande tesen att världen är olik, och den behöver differentieras. Det som alla inköpare gör är att dela upp problemen i olika delmängder, där varje kategori löses på sitt sätt. Man försöker se skillnader istället för likheter, dvs raka motsatsen till standardisering.
Standardisering är emellertid ett nästan religiöst begrepp, så vad är det som trosbekännarna ser i denna filosofi. Jo, det är flera saker: Främst har man funnit ett sätt att lösa ett problem och med hjälp av standarden för man över lösningsmetodiken från en situation till en annan. Standardiseringens utgångspunkt är att det finns likheter mellan problem och deras lösning. Sen finns det även en viss bekvämlighet med standarder – har jag följt en standard är det relativt sannolikt att jag gjort rätt.
Jamshid Gharajedaghi är en tänkare inom systemteori som reflekterat över de här skillnaderna. Och han differentierar människors tänkande efter de här två perspektiven. Han menar att:
Tendens att se likheter. Det handlar om förmågan att se likheter mellan till synes obesläktade egenskaper, vilket i huvudsak bygger på vetenskaplig metodik.
Tendens att se skillnader är förmågan att se skillnaden mellan till synes likadana objekt. Det är mer en konstnärlig förmåga.
Med de här perspektiven bildar han följande kvadrantanalys:
Och den innehåller följande kategorier:
Problemlösare är tänkare som kan se gemensamma nämnare och tväranvändning i olika frågeställningar och mellan olika individer, för att sen kunna lägga fram fungerande lösningsförslag.
Doer är den handlingskraftige som är praktiskt sinnad och kan verkställa visionärernas planer. Hen är pragmatisk, men kan ändå hantera planer och hinder som i realiteten finns.
Problemdefinierare kan utforska situationen genom att lägga fram ledande frågor, som i sin tur leder till en användbar definition av problemet.
Pionjären är en ledare som kan se helheten och sätta problemet i sitt rätta sammanhang. Hen är en holistiska tänkare som drivs av ett tydligt mål. En bra definition på ledarskap.
Gharajedaghis matris är ju en differentiering och således definierar den bara problemet; den löser det inte. Men han föreslår även en väg där man kan använda olika människor tankeförmåga för att nå det mest optimala resultatet. Det är standardiserad fyrstegsmodell:
- Involvera pionjärerna; låt dem etablera sammanhanget för problemlösning
- Involvera problemdefinierarna; låt dem differentiera och definiera problemen
- Involvera problemlösarna; låt dem föreslå en lösning
- Involvera de handlingskraftiga; låt dem genomföra lösningen.
Alltså – man kan kombinera det bästa ur två världar för att lösa problem på bästa sätt. Och med det framträder även en mycket bättre definition av ledarskap!
