I gränslandet mellan skalfördelar och kombinationsfördelar

Fjolåret bjöd på ett par inlägg om inköpskombinatorik och volymrabatter. Dessa är företeelser som har mycket gemensamt, men det finns även grundläggande skillnader. Volymrabatterna handlar om att uppnå lägre priser och transaktionskostnader genom skalfördelar. Kombinatoriken är istället inriktad på att kombinera olika varor och tjänster för att på det sättet vinna vissa fördelar. Denna skillnad är lätt att glömma bort, och det är den som man faktiskt måste känna till för att kunna skilja agnarna från vetet.

Som tidigare beskrivits följer volymrabatterna ofta en ganska förutsägbar hyberbel funktion, där priset nästan alltid sjunker med stigande volym. Kombinatoriken fungerar inte alls på samma sätt. Här finns ofta något slags optimal punkt, därefter stiger priserna. Detta beror på att det bara är lönsamt att kombinera till en viss gräns. Ungefär så här kan man visualisera skillnaderna:

I strävan efter färre leverantörer är det många inköpare som söker leverantörer med sortimentsfunktion, dvs att kombinera många produkter för att minska transaktionskostnader. Man kan jämföra det med att gå till snabbköp istället för speceriaffär. Vi kan även kalla det sortimentskombinatorik. I dessa s.k. stapelkategorier spelar inte inköpspriset så stor roll. Transaktionskostnaderna dominerar över inköpspriserna. Man kan alltså lugnt acceptera att betala överpris för att få sortimentsfunktionen. Men snabbköpskonceptet fungerar inte när man rör sig ut i Kraljics matris. I många branscher är det istället specerikonceptet som dominerar. Leverantörerna specialiserar sig, differentierar sig från konkurrenter och skapar sin egen nisch. Då blir det svårt att tvinga fram kombinationsfördelar, men volymfördelarna lever kvar.

Byggbranschen är kombinatorikens Mekka. Den ger nästan oändligt antal möjligheter att kombinera olika entreprenadformer. Byggprojekt byggs upp i komplicerade strukturer, där man friskt blandar utförande-, total-, generalentreprenader, varuleveranser mm. Men varje sådant kombinatoriskt upplägg är unikt. Det är alltså inte en fråga om att söka sortimentsfunktioner. Här handlar det snarare om att finna den optimala kombinationen av olika leverantörskompetenser och samtidigt ta hänsyn till geografiska förutsättningar. Det är alltså mer en fråga om  kompetenskombinatorik än skalfördelar. Här är det mycket lätt att gå bort sig, dvs att ta med sig det traditionella volymtänket. Att tro att ju mer kompetenser man blandar desto kostnadseffektivare blir det.

Gränsen mellan skalfördelar och kombinationsfördelar är inte klockren. Därför behöver man veta när den är passerad. Just att gå från skalfördel till kombinationsfördel är det största riskmomentet. Därmed inte sagt att den inte får passeras. Det viktiga är att kombinatoriken inte skenar iväg. Att låta sig bedras av volymivriga förespråkare.