Hur började Sveriges offentliga upphandling?
Nästan all upphandlingslitteratur har någon form av historisk tillbakablick, men oftast sträcker den sig bara tillbaka till 1920-års lagstiftning. Georg Linders klassiska handbok är kanske den bok som går längst. Den antyder att ”reglerna utfärdades i slutet av förra seklet”, men mycket mer än så får man inte veta. Så frågan är var det hela egentligen började?
Redan på 1700-talet kan man finna spår av offentlig upphandling. Främst via den Upphandlingsdeputationen som inrättades år 1716 av Karl XII. Deputationen köpte in förnödenheter och krigsmaterial under ledning av George Heinrich von Görtz. Särskilt affärsmässighet agerande man inte, utan von Görtz kom snart att avsättas och avrättas. Det verkar inte ha funnits några formella regler, utan varje upphandlande enhet gjorde vad den tyckte var bäst. En sak är dock säker och det är att många upphandlingar föregicks av annonsering. Läs exempelvis denna annons inför en upphandling till brandväsendet, införd i Fahlu weckoblad år 1796:
I denna och många andra annonser kan man skönja att upphandlingen genomfördes med ett öppet auktionsförfarande.
Sannolikt är den äldsta lagen den förordning som instiftades den 20 december 1825 och kallas Kongliga reglementet om kronoauktioner. Denna lag omfattar både köp och försäljning, där två kapitel är starkt fokuserade på upphandling. Intressant är att man delar upp upphandlingen i köp av varor och entreprenader. En uppdelning som följt med länge och som vi än idag exempelvis kan se i olika tröskelvärden. Förordningen har en form av likabehandlingsprincip, där den säger att anbud från landsorten ska behandlas lika med de från Stockholm; ett begrepp som sedan utvecklats under seklerna. Vidare kan man läsa att upphandlingar ska annonseras minst tre gånger och senast sex veckor före auktionen. Därav finns det mycket annonser att läsa från denna tid. Exempelvis denna annons i Post- och inrikes tidningar 1845:
Läs hela 1825-års förordning (4MB öppnas i nytt fönster).
1825-års lag kom att leva i över 60 år innan någon kom på andra tankar, men till sist tog riksdagsmannen Henrik Fredholm bladet från munnen. Fredholm hade gjort studieresor i Tyskland där en lag hade trätt i kraft 1885. Den tyska lagen hade som syfte att främja den inhemska industrin. Utifrån sina tyska erfarenheter lade Fredholm fram två motioner (1887 och 1892), som först förkastades, men 17 november 1893 ledde de till en ny förordning.
1893-års förordning är i flera avseenden modern, här finns mycket av de regler som vi har idag. En företeelse som skiljer sig från dagens är att man reglerar många avtalsvillkor i detalj. Det fanns alltså inte samma frihet för upphandlaren att själv sätta upp villkor. Annonseringskravet är förstås lika starkt, vilket man kan se i många dagstidningar, exempelvis denna annons i tidningen Dalpilen 1898:
Dalpilen 1898
