Hur många avtalsbilagor ska man ha?

Frågan kan verka trivial men går man på djupet i en större avtalsbilagestruktur så finner man många intressanta beteenden. Vi talar nu de där lite större avtalen, typ 100 sidor och uppåt, som avhandlar allt mellan himmel och jord.

Först kanske man ska fråga sig varför många avtal ser ut som dom gör: De har ofta ett ganska kort huvudavtal och därunder massvis av bilagor. Indelningen i bilagor är ett sätt att sektionera olika ämnesområden, en sektionering som förvisso skulle kunna göras med kapitelrubriker, men skribenterna vill ofta dela upp arbetet på ett tydligare sätt och inte minst i olika datafiler.

Vi inköpare känner oss super-tvärfunktionella när vi utser ett antal dokumentägare som ansvar för olika bilagor, men egentligen är det tvärtom, vi berättigar skribenterna att sitta hemma på kammaren och fundera ut egna och oberoende idéer. Istället för att samarbeta över disciplingränserna kan var och en pinka in sitt eget revir.

Tar man ett riktigt stort avtal och analyserar detta så kommer man i många fall att finna att samma frågeställningar avhandlats på flera ställen av olika skribenter. I värsta fall har man dessutom skrivit motstridiga uppgifter (helt ovetandes om att det finns en avtalstolkningsregel som heter oklarhetsregeln). Vi fick lära oss redan i grundskolan att göra grupparbeten där olika texter skulle synkas ihop, men varför funkar det inte nu?

Tar man en vanlig bok, skriven av flera skribenter, består den i de flesta fall av sammanhängande text. Skribenterna har bemödat sig om att samarbeta och skapa en röd tråd, ett sammanhang, enhetligt språkbruk och en gemensam andemening. Den dag avtalsskribenter kommer dit, dvs inga bilagor alls, då har vi lyckats skapa tvärfunktionalitet!