NL09
För några veckor sen gav Teknikföretagen ut ett nytt standardavtal – NL09 – en efterföljare till NL 01. Jag har studerat hur detta fungerar för inköp.
Först tycker jag att det är viktigt att förstå vad standardavtalet ska användas till; överst i NL09 står: ”leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning”. Det här säger mig inte mycket… Vad handlar det om? Är det det enkla eller komplicerade, standard eller skräddarsytt, eller vad? På Teknikföretagens hemsida hittar jag, efter mycket letande, lite mager information, där det står ”Det är i första hand, men inte uteslutande, tänkt för leveranser av produkter som tagits fram eller anpassats efter köparens behov.” Närmare än så kommer man inte. Här saknas helt klart vägledande information. Jag får intrycket av att man på Teknikföretagen inte verkar kunna mycket om inköp i allmänhet och kategoristyrning i synnerhet.
I punkterna 3 och 4 stipuleras att leverantören har äganderätt till sin dokumentation, men i vissa fall kan köparen få viss nyttjanderätt. Jag kan köpa detta resonemang om det är leverantörens standardprodukt som säljs till ganska många olika kunder. Man har dock indikerat att det handlar om en kundanpassad produkt och då fungerar det resonemanget sällan. Skulle det dessutom råka vara en produkt med väsentlig livstid så blir det ganska orimligt att begränsa nyttjanderätten till dokumentation som behövs för att tillverka reservdelar.
Av punkten 8 framgår att köparen bär egna kostnader vid leveransprov. Detta är acceptabelt, men om leveransprovet misslyckas så är det rimligt att säljarens står köparens extrakostnader vid förnyat leveransprov.
I punkten 13 har förseningsvitet höjts från NL01 där det var 0.5% per hel vecka med ett tak om 7.5%. Nu är det 1% per påbörjad vecka och taket är 10%. Bra! Till sist kanske det blir ett rumsrent avtal. Men varför ha kvar passusen om att viten preskriberas efter sex månader? Köparen har ju betalt för den här affärsrisken via priset och ska väl då få åtnjuta rättigheten i åtminstone 10 år.
I punkten 14 begränsas skadeståndet vid hävning till 10%. Det är ingenting, köparens skada kan vara mångfalt större.
Punkten 17 har alltid varit NL-avtalens största brist. Denna stipulerar betalningar i tredjedelslikvider såsom förskott vid olika tidpunkter. Ett fantasiupplägg, jag har aldrig i mitt yrkesverksamma liv sett en affär baserad på det här upplägget. Borde man inte studera hur verkligheten ser ut? Och vad med bankgarantier för förskottsbetalningar? Vidare är fakturafristen 30 dagar. Har skribenten inte hängt med i utvecklingen? Sverige har blivit europeiskt, vi har anammat de villkor som gäller i övriga Europa, dvs 60 dagar. Ska detta standardavtal användas så måste punkten 17 obönhörligen skrivas om.
Punkten 23 ger köparen en reklamationsfrist om ett år från leverans. Ånyo avsaknad av verklighetsförankring. I svensk industri är två år från ibruktagandet kutym och nästan alltid såsom garanti (dvs omvänd bevisbörda). Dessutom ser man trender med frister som börjar gå mot tre år, eftersom detta finns i den tvingande konsumentlagstiftningen.
I punkt 32 har köparen rätt till ett 20%-igt prisavdrag för fel som inte köparen lyckas åtgärda. Det räcker sällan, det kommer att leda till att säljare köper sig ur sina kontakt.
En mycket stor brist i NL09 är att det saknas regler för ändringshantering. Kundanpassade produkter har ofta stort behov av ändringar under leverans. Skall NL09 åberopas måste man själv lägga till regler för detta.
Sammantaget har NL09 förbättrats, men det är fortfarande ett synnerligen dåligt standardavtal och kommer därför, precis som NL01, att förbli bannlyst på många inköpsavdelningar. Tills nästa utgåva får vi hoppas att skribenterna lär sig lite mer om inköp och orienterar sig i verkligheten.
Läs hela avtalet på Teknikföretagens hemsida:
NL09
