Prismodeller – Styrkor och svagheter

Vi inköpare har ofta privilegiet att få bestämma över prismodellen. Detta gäller förstås inte när vi köper monopoliserade produkter såsom sophämtning, elnät eller alkohol, men därefter är fältet nästan fritt och det finns tusentals prismodeller att välja på. Jag tänker inte räkna upp dem, istället har jag funderat lite på hur man kan gradera prismodeller efter olika typer av incitament. Författaren Patrick Behan menar att det finns ett samband mellan olika prismodeller och dessas kvalitetsrisk och finansiella risk:

Om man följer Behans resonemang så skulle vissa modeller innehålla högre incitament att förbättra kvaliteten, medan andra skulle hjälpa oss att hålla våra kostnader nere. Låt oss studera ytterligheterna i Behans modell:

Fastpriskontrakt är sådana kontrakt där priset är fast under hela avtalstiden. Priset låter sig inte påverkas av omvärldsfaktorer som valutor eller inflation, inte heller effektivitet eller ineffektivitet hos leverantören. Inom ramarna för den kvalitet som angivits i avtalet så påverkas inte priset av vilken kvalitet leverantören framställer. Fastpriskontrakt passar bra i korta avtal där leveransomfattning och kvalitetsmått är väl definierade. I fastpriskontrakt får leverantören starkt incitament att hålla igen på alla sina kostnader, så länge man håller sig inom ramarna kan detta innebära att leverantören ”filar av guldkanter” för att skaffa sig kostnadsfördelar.

Kostnadskontrakt med procentuell vinst är det som vi ofta benämner löpande räkning, självkostnadskontrakt eller ’cost-plus’. Leverantören får full täckning för alla sina kostnader och dessutom ett procentuellt vinstpåslag. Leverantören kan alltså söka de allra bästa lösningarna och lägga ned mycket arbetstid utan att behöva bekymra sig om kostnadskonsekvenserna, dvs en hög kvalitet kan eftersträvas. Men vad är det som händer? Leverantören söker onödigt dyra lösningar, uppmanar sina underleverantörer till prishöjningar samt skapar dolda avtal med ’kick-back”, årsbonus etc. Ingen kan nog säga att löpande räkning blir billigt.

Vilken väg ska vi välja, pris eller kvalitet? Nja, svaret kanske inte ges av prismodellen utan finns snarare i beställarorganisationen. Har vi en väl bemannad beställarorganisation med hög kompetens som kan specificera produkten och följa upp den levererade kvaliteten så ska vi nog gå rakt på fastpriskontraktet. Om vi saknar beställarorganisation eller har en svag sådan, så bör vi nog röra oss mot löpande räkning.

Källmaterial: Prismodeller